Har tänkt på det här med genusperspektiv en del på sistonde. Hur man "jämnliksäkrar" sin lilla son det vill säga. Som tjej har man ju alltid fått simma lite uppströms, inte så värst jobbigt, men ibland kräver det att man tar i lite extra i några simtag för att komma dit man vill. Det kan vara i löneförhandlingar, på parkeringen när ngn medelålders snubbe försöker ta din p-plats fast du snällt står och blinkar in, på bensinstationen, i jobbjakt... Det här är ingen brinnande rödstrumpstext - men let´s face it det är faktiskt inte samma gräddfil som för killarna i vissa lägen.
Hade jag haft en dotter så hade jag vetat vad akilleshälen hade varit och jag hade sagt till henne:
Var inte tyst - vägra låta din röst tyna bort.
Var inte en "duktig" flicka - duktiga flickor kommer till himlen, de andra kan komma hur långt som helst.
Var inte stilla och lugn - om du vill låta dina spralliga ben springa gör det, lek så länge du vill, busa!
Tvivla inte på att du kan - du kan, du kan, du kan! Var kaxig! Och kan du inte, ta det inte så hårt, det är ok att misslyckas och ganska roligt ibland.
Men vad säger jag till min son? Var tyst, var en "duktig" pojke, var lugn och stilla, ta inte för dig för mycket, bli inte kaxig. Förstår ni dilemmat?
Nej, jag ska noga bara fylla honom med så mycket kärlek och trygghet jag kan, nära hans självkänsla och boosta hans självförtroende - så löser det andra sig nog naturligt.
Om inte annat så för att han har en fantastisk manlig förebild i sin egen pappa.
Och just det, anledningen till att jag älskar Ikea (förutom härligt smarta möbellösningar) är att jag idag upptäckte att deras herrtoa har skötbord. Det är första gången jag sett att någon affär har skylten för herrtoalett och brevid den traditionella skötbordsskylten, med skillnaden att personen som byter blöja inte har kjol på sig. Som sagt första gången jag sett det - och varför i all sin da´r är det det?
